När jag får frågan; "Julia, hur går det med hästarna?" från någon icke involverad hästmänniska svarar jag alltid med ett enkelt och kort "Bra." Jag vill inte verka kort eller otrevligt men av andledningar 1: Väldigt få frågar för att de faktiskt är intresserade utan bara som en artighetsfras. 2: Sedan mellanstadiet har man fått lära sej att hästar är töntigt och är inget man behöver prata med folk om.  3: Börjar jag väl diskutera hästar finns det ingen broms, jag kan hålla på i timtal och det är väldigt få som orkar lyssna. 

 

Det är egentligen hur stor del hästarna har i mitt liv. Jag tillbringar mesta delen av dygnet i stallet och i sadeln. När jag kommer in på lunchrast är det alltid sidor som Hippson och Tidningen Ridsport som är första prio att skumma igenom. Flödet på Facebook och Instagram är 90% hästrelaterat. När jag pratar med mina vänner är hästar en viktig del av samtalet, skvaller från ryttarvärlden, hästar som sålts, resultat och hela hoppcirkusen. Har senaste tiden fått in en (o)vana att titta på hästannonser halva nätterna. Försöker hitta den där hästen med stort H (fråga mej inte varför, men man kan ju få drömma...), kollar på youtube klipp och gamla tävlingsresultat. 

 

Så verkligen att jag svarar "Bra", är för att skona personen i fråga. För vem orkar lyssna på när jag börjar prata om tävlingar, olika ridstilar, årgångschampionat, hingstar och allt annat inom hästvärlden från stort till smått? Jag har turen att känna ett gäng med härliga människor som är precis lika inbitna som jag. Att kunna släppa det man fick lära ej i mellanstadiet att hästar skulle man hålla tyst om.