Ett bett som blev något av en favorit när jag red i Tyskland var ett tredelat med parerstänger som hade egenskapen att det låste sej och blev rakt när man tog i tyglarna. Det blev då aningens skarpare och när man sedan gav eftergift så blir det också återigen som ett normalt tredelat.

 

Jag har inte sett det så mycket här i Sverige, men det är absolut ett bett jag skulle vilja ha till min ganska blygsamma samling.