Jag saknar mina vänner.  Mina fina musketörer, dom som alltid ska finnas vid min sida och vi som finns där för varandra i vått och torrt, stort och smått. Jag blir en aningens knäpp att inte kunna dela allt med dom hela tiden och kunna diskutera och prata om allt stort som smått. Sociala medier och något enstaka telefonsamtal när vi råkarna vara i samma land är inte samma sak. 

 

Det är härligt att vara obunden och oberoende. Vi kan alla åka vart vi vill och göra vad som faller oss in. Ingen att ta ansvar för förutom oss själva.

 

jag längtar tillbaka till tiden på ulatofta. Hur enkelt det var att ha ett jobb man älskade och hela dagarna vara omgiven av människor som man mår så himla bra av. Men det kommer aldrig bli så igen.

Så jag gör det bästa av situationen. Vi kör på, sitt eget rejs i olika länder, vi knegar på och blir själaglad över bra internet så man faktist emellanåt kan lyckas nå varandra på Skype.

 

Tur att det finns en plan.  För någongÅng i framtiden ska vi bo på varsin skånegård, nära nog för att kunna springa över i bara pyjamasen för ett glas vin en vardagskväll, att putta barnvagnar i leran på hästtävlingar och det ska bli så himlans bra. Man kan ju få drömma iallafall.