Om åtta dagar är det dags, då står vi där i avresehallen och kramar hejdå till familjer och tillslut vänder oss om mot planet till Hong Kong och mot äventyr. Vi är taggade, nervösa och allt på en gång. Detta händer, vi är verkligen på gång!

 

Men någonstans är vi nog också rädda. Och då är inte största rädslan med att åka ut i en stor värld, ut i det okända. Min, och jag tror även de andra två kan hålla med mej att det är läskigt att släppa hästarna och ridsportvärlden bakom sej för ett tag. Det är ju en sådan stor del av vår identitet. Det har vart det viktigaste i mitt liv så otroligt länge, alla timmar, pengar, kärlek och jobb man har lagt ner. Alla tidiga morgonar,allt slit, mörka kvällar, svettiga tävlingar och kalla ridhus.

 

Och ja, en del av hela poängen med resan är att vi ska få göra något annat. Ta tid för oss själva. Att faktiskt hinna vara ung och dum. Att träffa nya människor, se nya saker och samla upplevelser. Att inte behöva gå direkt från en fest till att komma hem och byta partykläderna mot ridbrallor och gå raka vägen ut och mocka.

 

Så ja, klart att vi är exalterade. DET SKA BLI SÅÅÅ ROLIGT!

 

Men någonstans är vi ju alltid häst-töntar. Jag måste veta att jag alltid kan komma tillbaka till hästarna och ridningen igen annars går jag under. Tankar som att man tappar all ridförmåga på några månader springer genom huvudet.

 

Så ja flickor - vem försöker vi lura? Vi kan ju skoja i oändlighet om hur vi ska sola och bada och leva livet och inte klappa på en hästjävel på hela vintern. För det ska vi!  Men jag känner mej själv. Jag känner oss. Hästarna kommer alltid att finnas där, om än lite i bakgrunden. Och lyckas vi överleva några månader utan hästlukt så vet jag tre tjejer som kommer vara väldigt lyckliga och med leenden upp till öronen som drar på sej chapsen och slänger sej upp i sadeln när man är tillbaka på hemmaplan.