Ryttare = snobbiga prylnördar
Ridning är en rikemanssport. Punkt. Det spelar ingen roll hur vi än vrider och vänder på det, utan en ok ekonomi så kan man inte rida, än mindre ha en egen häst. Så enkelt är det och även om det är jättetråkigt att alla inte kan få möjligheten att få kontakten med de fantastiska djuren så är det bara att inse fakta.
Det som jag tycker är irriterande är människor som aldrig är nöjda med vad dom har och sätter värde på det. På snorungar (faktiskt, kom inte på något annat passande ord...) som gnäller, tjatar och tigger sig till den bästa, nyaste och modernaste utustningen för att sedan gnälla på föräldrarna och ponnyn/hästen när det går dåligt på tävlingsbanan. Det kanske bara är jag; men är det inte lite fel tänk när ryttaren mer koncentrerar sig på att ha matchande schabrak och benskydd istället för att fokusera på hästens träning?
Om jag skulle vara tvungen att välja mellan;
A: Brun, vanlig häst utan vidare utstrålning, gammalt schabrak med knappt någon färg kvar alls och sliten sadel. Men vara en ryttare med känsla och bra ridteknik.
B: Knistrande skimmel som drar alla blickarna till sig, matchande JW och Kingsland utrustning från topp till tå. Butetsadel och nyaste Tretorn stövlarna. Vara en duktig ryttare men inte ha det lilla extra.
Jag väljer A, och hoppas och tror att många andra gör samma sak. Visst slår ridförmågan all utrustning i världen? Inte att alla som har mycket märkesgrejor rider dåligt - absolut inte! Men det är såååå jäkla ytligt alltihopa att jag kräks på det!!
Ärligt talat vet jag inte riktigt vart jag vill komma i det här inlägget. Men detta är något som jag funderat en hel del över, och som slår mig varje gång jag är på en tävling. Man ska inte låta utrustningen göra att man tror att ekipaget är duktigt. För jag har mer än en gång sett den lilla intetsägande ekipaget slå alla märkesnördar, och jag blir lika glad varje gång...
Det som jag tycker är irriterande är människor som aldrig är nöjda med vad dom har och sätter värde på det. På snorungar (faktiskt, kom inte på något annat passande ord...) som gnäller, tjatar och tigger sig till den bästa, nyaste och modernaste utustningen för att sedan gnälla på föräldrarna och ponnyn/hästen när det går dåligt på tävlingsbanan. Det kanske bara är jag; men är det inte lite fel tänk när ryttaren mer koncentrerar sig på att ha matchande schabrak och benskydd istället för att fokusera på hästens träning?
Snygg utrustning i alla ära, men...
Om jag skulle vara tvungen att välja mellan;
A: Brun, vanlig häst utan vidare utstrålning, gammalt schabrak med knappt någon färg kvar alls och sliten sadel. Men vara en ryttare med känsla och bra ridteknik.
B: Knistrande skimmel som drar alla blickarna till sig, matchande JW och Kingsland utrustning från topp till tå. Butetsadel och nyaste Tretorn stövlarna. Vara en duktig ryttare men inte ha det lilla extra.
Jag väljer A, och hoppas och tror att många andra gör samma sak. Visst slår ridförmågan all utrustning i världen? Inte att alla som har mycket märkesgrejor rider dåligt - absolut inte! Men det är såååå jäkla ytligt alltihopa att jag kräks på det!!
Ärligt talat vet jag inte riktigt vart jag vill komma i det här inlägget. Men detta är något som jag funderat en hel del över, och som slår mig varje gång jag är på en tävling. Man ska inte låta utrustningen göra att man tror att ekipaget är duktigt. För jag har mer än en gång sett den lilla intetsägande ekipaget slå alla märkesnördar, och jag blir lika glad varje gång...