Det är tjejer mellan 12 - 17 år som driver bloggarna. De har för det mesta 1 egen ponny eller häst och harvar runt på lokal/regional nivå och vinner en LB då och  då. Jag vill inte vara en pessimist och säga att dom inte kan nå toppen - för jag tror att alla kan gå hur långt som helst om man bara jobbar för det. Men i ärlighetens namn så är det bara någon enstaka som kommer att nå toppnivå.

För mig är toppnivå de ryttarna som rider världscupen, deltar i landslaget och syns i media - det är riktiga toppryttare i mina ögon. Sedan finns det ju många minst lika talangfulla och duktiga ryttare som man aldrig ser eller hör talas om, de som jobbar i det tysta, strax bakom de stora världsstjärnorna.

Vill man verkligen satsa på att bli en toppryttare tror jag knappt av vi som inte har gjort den satsningen kan föreställa oss hur otroligt mycket tid, pengar och jobb som verkligen krävs. Visste ni till exempel att när Roffe gått ur skolan så hade han ett vanligt jobb  några år och red vid sida av? Varje kväll efter jobbet lastade han ett gäng hästar, körde till ridhus och red sedan tills efter midnatt.

För att bli elitryttare räcker det inte med att kunna rida. Du måste kunna driva ett företag som en tävlingsverksamhet faktiskt är, du måste kunna sälja dig själv till sponsorer, prata med hästägare, anställa bra människor i ett team runt dig, hantera media och oändligt mycket mer. Man måste lära sig att många hästar passerar genom stallet, man får inte fästa sig för mycket vid varje individ, man måste ha enorma allmänna hästkunskaper och vara perfektionist ända ut i fingerspetsarna och vara proffsig i allt man gör. Det är många timmar som läggs på att bara få en fungerande verksamhet innan du ens kan sätta dej i sadeln och göra det du verkligen vill.

De som skriver på sina bloggar att de vill nå toppen - jag förstår dom precis! Man drömmer och fantiserar om att bli nästa Edwina Alexander, Malin Baryard eller Meredith Michaels Beerbaum. Men en satsning innebär så otroligt mycket mer, och man är lika mycket värd som ryttare även om man aldrig når de nivåerna. Och vad slår en härlig ponnytid med kompisar, tävlingar, bada med hästarna, åka på ridläger och galoppera ikapp över ängarna? Inte mycket.