Jag älskar OS. Jag älskar hela grundidén med tävlingen, jag älskar idrotten i stort och när det kommer till såna här stora evenameng så struntar jag blint i om jag spenderar timtal med att titta på bob, backhoppning, slalom, snowboard eller hockey. För mej är det inte bara sporten i själv som är rolig att se, jag älskar att se alla känslor som en sport och en prestation kan framkalla.

 

Ett OS för samman ett helt land och för en gångs skull vågar till och med vi svenskar sträcka på oss. Vi vågar ta lite plats och lyckas någon gång ibland klämma ur oss orden att vi faktiskt kan vara bäst i världen. Jag tänker såklart på damernas guld i dagens stafett, det kan inte finnas någon i vårt avlånga land som kan missat deras bragd. Medias sändningar med upploppssekvensen på repris gång på gång. Det är leenden, glädjetårar och gåshud rakt ut genom TV skärmen och vidare ut till varenda vardagsrumssoffa. Som dom sa själva - det här är bilden av ren jävla lycka.

 

Senast igår fick jag ställa mej upp på läktaren och lyssna till vår nationalhyll. Svenska Mästerskapet avgjordes i Borås och självklart kunde jag inte hålla mej därifrån. Vann gjorde Emma Emanuelsson med sin fantastiska Titan, det var blommor, pokal, segertäcken och stora rosetter. Och där om någon gång blir jag lycklig och kan verkligen relatera till hur bra det måste kännas att stå där på pallen. Hästvärlden är ju som välbekant ingen glamourös arena, och att se duktiga ryttare lyckas gör mej än mer inspirerad att orka lite till för att nå mina egna mål.

 

Så ja. Tacka vet jag stora idrottsevenemang. Dom lyser upp ett snögloppigt, mulet Sverige och ingjuter lite patriotism och jävla anamma när man som bäst behöver det. Och som grädden på moset så kan man med lite tur skymta en Zlatan som nynnar "Du gamla, Du fria" i reklampausen. Jag menar - vad mer kan man begära?