Det är en sak jag funderat mycket över de senaste dagarna - hur man framställer sig själv som ryttare, hur man sätter sina mål och regerar i olika situationer.

I ridsporten får man hela tiden höra att man ska vara ödmjuk, att man aldrig blir en fullärd ryttare osv, vi har hört det där och fått det inpräntat i huvudet sedan den dagen vi blev en del utav hästvärlden. Man får nästan lite känslan utav att det är liksom inte tillåtet att vara nöjd,  man ska inte tro att man är någon eller att det man presterat är viktigt. Lägg då också till att vi svenskar många gånger lever efter jantelagen som säger att man inte får sticka ut och tro att man är speciell eller bättre än någon annan. Alltså - är du svensk och ryttare har du "inprogrammerat" att inget du gör är särskilt bra och att du aldrig är bättre än någon annan. Oh yes, vilken glad och upplyftande insikt...

Abdullah Al Sharbatly, en självsäker vinnare

Bildkälla
Men kolla på exempelvis Abdullah Al Sharbatly, som vann Göteborg Trophy i Scandinavium i helgen. Under segerintervjun sa han; "Jag är van vid att vinna, förklarade han i segerintervjun vid prisutdelningen. Därför behövde jag den här segern, för jag har ännu inte vunnit någon tävling här." Haha, jag älskar det här! Han vågar ta plats och vågar vara kaxig över segern. Få andra ryttare hade fällt en sådan kommentar i en segerintervju...

För det mesta låter det såhär under segerintervjun;
Speaker - Grattis till segern!
Ryttare - Ja hästen var duktig idag och så hade vi lite tur...

MEN HALLÅ!!? Javisst var hästen duktig, man ska absolut inte försumma hästens insats på något sätt. Men ekipaget består ju faktiskt utav en ryttare också och det räcker inte bara med tur för att vinna en klass, man måste faktiskt rida också! Varför kan ryttaren då inte bara få säga att man red bra den rundan utan att folk tycker att personen i fråga är en jobbig mallgroda..? (haha, mallgroda kanske inte var det bästa, men kom inte på någon synonym som passade...^^) Varför inte bara sluta vara så missunsam och kunna glädjas åt andras framgångar istället? 

Vinster i ridsporten kommer sällan. En duktig ryttare vinner ungefär 10% av alla tävlingsstarter, en sämre ryttare vinner aldrig. Det om något borde väl vara en anledning att verkligen ta åt sig segerns sötma? Visst behöver man inte skryta, och man ska hela tiden vara öppen för att lära sig mer. Men samtidigt ska man vara stolt över det man redan kan.

Det jag saknar inom ridsporten är känslan av att det ska vara lite mer accepterat att slå sig på bröstet, sträcka på sig och säga "Fan vad bra jag är!", och verkligen få tycka att man är störst bäst och vackrast i hela världen.

Sen är ju det fina med vår sport att det involverar hästar. Ingen annan idrott har djur med som lagmedlem och att ha en häst med i sporten gör att del blir ju såklart lite annorlunda och det finns saker som vi måste ta hänsyn till som man inte behöver inom andra idrotter. Man blir aldrig fullärd som ryttare, men kan man exempelvis blir en fullärd fotbollsspelare? Inte vet jag...

Är det någon mer än jag som känner såhär och har fått den här uppfattningen...?