Glädjerus. Fast liksom mer. Mer glädje, mer fullständig lycka och en känsla av att vara oövervinnelig och klara av vad som helst. Så kan man förklara hur jag känner mig just nu. Men det räcker ändå inte till. Det är så mycket glädje jag känner över vad som händer imorgon (!!!) att jag inte vet vad jag ska säga, eller ens vad jag ska ta mig till.

Studenten kommer helt enkelt bli en helgrym upplevelse, med så många underbara människor inblandade som jag får dela den upplevelsen med kan det helt enkelt inte bli annat än underbart. Jag få gåshud vid tanken på att det bara är timmar till alltihopa drar igång, det känns så overkligt - kan den dagen jag väntat på så länge verkligen vara här?

Imorgon är det uppstigning redan vad 6:00 för att en timme senare infinna mig på champagnefrukost med klassen. Efter det följer fotografering, firande för släkten med stipendieutdelning m.m, innan det efterlängtade utspringet på trappan och åkande runt i stan på ett lastbilsflak med musiken dunkande och sjunga "för vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra!". Efter det ska jag hem och träffa hela tjocka släkten innan det är dags för förfest, studentfest på hotellet och senare efterfest.

Det kommer bli en hejdundrade dag. Jag borde verkligen försöka sova snart. Allt är iordning och klart för imorgon. Frågan är hur sjutton jag ska kunna sova? Jag är hög på adrenalin och endorfin, taggad till max och redo för bästa dagen någonsin.

Ska ut till hästarna en sväng nu, sen duscha. Gud vad jag babblar, men är så totalt uppe i varv.

Vi ses imorrn i glädjeyran. Peace out.