Om varför tjejer egentligen rider, och varför ingen lyfter på locket

Intresset för Sveriges hästvärld är obegripligt litet. Det finns tusentals stall och ridskolor över exakt hela landet. Hundratusentals människor rider; det är Sveriges näst största sport. Trots detta pratar man häpnadsväckande lite om ridning, hästar och dem som sysslar med det.

Hästvärlden är starkt kvinnodominerad. Det finns killar i stallen, men de är i skrattretande minoritet. Under mina aktiva hästår, 1987–2003, utgjorde de kanske en promille av stallpopulationen (utan överdrift). Framför allt bärs stallen upp av alla unga tjejer som tillbringar nästan all sin lediga tid hos hästarna.

Detta vet de flesta, och det finns också en mycket utbredd konsensus om hur stallflickor ”är”. Omgivningen är ganska överens om varför tjejer hänger i stallet, vad det är som driver dem och vad de får ut av att umgås med hästarna.

Attityden här är ofta rejält överseende. Det är ju supergulligt med små flickor som älskar hästar! Bedårande. Småtjejer som bara har en sak i huvudet, som ritar hjärtan runt favoritponnyns namn i skolböckerna och pratar drömmande om nästa ridlektion. Gullegull. Och så brukar det menande påpekas att många tjejer slutar rida i tonåren, ja när de upptäcker killar i stället. Hehe.

Som om kärleken till hästarna skulle vara någon slags övning inför den dagen då man börjar ägna sig åt heterosexuell kärlek.

Den här bilden är extremt skev. Utomstående har enormt dålig koll på hur livet som hästtjej verkligen ter sig, vad det innehåller och vad det egentligen är som lockar med det. Det är i och för sig helt naturligt; givetvis kan man inte begära att någon som själv inte varit hästtjej ska veta allt om den tillvaron. Det anmärkningsvärda är dock att ointresset för att sätta sig in i denna omfattande tjejvärld verkar så monumentalt. Alla är helt nöjda med de beskrivningar som finns, trots att verkligheten i mångt och mycket representerar den totala – jag säger totala – motsatsen.

Inget jag skriver här kommer att vara alldeles nytt för vare sig hästtjejer eller den som trots allt tänkt lite på saken och kanske (förmodligen med viss möda) sökt upp de få röster, texter och den lilla forskning som finns i ämnet. Vissa kommer kanske inte att hålla med mig; de kanske inte delar min bild av stallvärlden. Kanske var min ridskolemiljö helt annorlunda än många andras. Om detta vet jag inget, även om jag ärligt talat betvivlar det.

De flesta som börjar rida gör det som barn. Som redan konstaterats kryllar dock stallen av unga tjejer – hundratals, tusentals – och de guidas i allmänhet genom hästlivet av äldre tjejer och kvinnor. Det är alltså en i princip enkönad miljö.

Att som ung tjej hålla på med hästar är så många olika saker. Det är att älska en särskild häst så att man nästan dör. Det är att rykta den blank, fläta dess man, putsa sadel, träns och grimma och pussa den på mulen tusen gånger. Det är att ordna, pyssla, gulla. Göra fint för. Ta hand om. Ösa kärlek över. Det är att klappa kattungar på höskullen och läsa senaste Min Häst tillsammans med kompisar. Det är att plöja böcker om flickor som får en egen ponny och göra historien till sin, och det är att leka häst på skolgården.

Så långt stämmer alltså bilden av stallvärlden som ett tjejigt, mjukt paradis där flickor får träna sig i att vårda och älska.

Men att vara hästtjej är också att bli sparkad av hårda hovar. Det är att få svidande hästbett över hela kroppen. Det är att bli trampad på tårna så naglarna svartnar och trillar av, bli avkastad både i manegens spån och ute i skogen – ibland så illa att man blir medvetslös, får hjärnskakning och/eller bryter kroppsdelar. Förhoppningsvis bryter man aldrig nacken, men det är det vissa som gör också. Att vara hästtjej är att under vinterhalvåret ständigt frysa. Satan vad man fryser. Man klär på sig sinnessjuka lager kläder, men man fryser. Och man är hungrig jämt, oavsett hur mycket matsäck man har med sig. Tro fan det när man är på plats klockan sju på morgonen och inte åker hem förrän klockan sex på kvällen och däremellan knappt har suttit ner en sekund.

Det är kort sagt jävligt härdande att syssla med hästar.

Det är ett helt eget litet universum, stallet. Det är den enda arena jag någonsin kommit i kontakt med på vilken det kvinnliga könet helt dominerar men där det ändå inte handlar ett dugg om smink, utseende och snack om killar. I hästvärlden gäller helt andra spelregler än i den vanliga världen. Den näst intill totala frånvaron av män eliminerar något som är mycket grundläggande i vårt samhälle, nämligen spelet mellan könen och behovet av att hela tiden förhålla sig till det faktum att man tillhör den ena eller den andra gruppen. Hela det sexuella spelet – som existerar redan innan vi är könsmogna – försvinner.

I stallet handlar allt om hästarna och driften av anläggningen. Hästarnas välmående och skötseln av stallet kommer alltid först; om detta är alla överens. Att arbeta hårt, vara kunnig och ha talang – vara duktig på att rida och hantera hästarna – lönar sig. Det är en helt unik kontext att landa i som ung tjej. Det är nämligen inte riktigt så det funkar för unga tjejer i samhället i övrigt, att de vinner erkännande och status genom att exponera sin talang, skicklighet och vad de går för.

Hela den sociala biten i stallet genomsyras av detta: Du kan eventuellt bli lite poppis genom att vara snygg eller rik eller en bra kompis, det vill säga på samma premisser som överallt annars. Men i stallet råder den fascinerande ordningen att även den som är ful, knäpp, tjock eller fattig får respekt om hon kan sin sak och är bra med hästarna.

Det som gäller är alltså hårt arbete och en vilja att lära sig, att bli bra på det man gör. Att vara duktig leder snabbt till chanser att lära sig ännu mer. Man uppmärksammas, får rida de bättre hästarna, utvecklas mer. Man blir omhändertagen, satsad på. Man visar framfötterna genom att utveckla sin talang. Och det kräver dedikation. Man gör inte hästgrejen halvdant. De flesta stalltjejer är hos hästarna flertalet av veckans dagar.

Detta gäller förmodligen inom andra sporter också, att den som lägger ner sin själ blir premierad. Men hästvärlden är för unga tjejer ändå en frontalkrock med resten av tillvaron, där i princip allt utom dina prestationer är viktigare. Att vara bra i skolan = inte status för 12-åriga flickor. I alla fall inte där jag växte upp. Utseende, kläder, att vara poppis bland killarna var det man strävade efter i det vanliga livet. Och så kom man till stallet där allt, allt, handlade om att bli bättre, kunna mer, få beröm av ridläraren på lektionen, lära sig hantera den besvärliga hästen. Det var sådant som gjorde att man fick respekt av de andra tjejerna. Det var det som stärkte självförtroendet och fick en att växa.

Den populära bilden av hästtjejer är som sagt att de lockas av gullet. Att få ta hand om, pussa och älska. Och ja, detta är som sagt närvarande. Men att syssla med hästar handlar precis lika mycket om makt. Detta är inget som någonsin brukar diskuteras när folk ler åt stalltjejernas enorma dedikation och kärlek till hästarna. Att det handlar lika mycket om maktutövning.

Det är nämligen såhär: Hästar är dumma djur. De är sociala, vänliga, lättlärda och i mitt tycke underbara djur, men de är i grund och botten dumma i huvudet. De drivs av sina instinkter, och dessa instinkter säger saker som ”bit”, ”sparka”, ”spring så fort du kan”. Att inte sätta sig i respekt hos hästen, det vill säga visa att det är du som bestämmer och att den måste göra som du säger, är bokstavligen livsfarligt för alla inblandade. Man ska alltså som tanig, förpubertal liten räka till människa hantera djur som väger ett halvt ton och se till att allt går väl. Det innebär i allra högsta grad att lära sig strategier för maktutövning.

(OBS att jag här utelämnar diskussionen huruvida det egentligen är rättvist och okej att som i vårt samhälle använda hästar på det sätt vi gör, det vill säga för vårt eget nöjes skull. Jag diskuterar utifrån den hästtradition som de facto existerar; sedan kan man debattera om detta i sig är bra eller dåligt.)

Det här leder oss in på användningen av våld. För ja, med grund i behovet att visa hästen vem som leder flocken finns ett inte obetydligt inslag av våld i stallvärlden. Här finns givetvis stora skillnader mellan individer; vissa tror mer på morötter (hoho) än piskor. Och tvärtom. Men att hästar med jämna mellanrum får fysiska tillrättavisningar är ett faktum.

Förklaringen till detta brukar vara att man måste tala hästens eget språk. En 1.80 hög, grinig häst som måttar en spark mot mig måste hotas med en spark från min sida för att förstå att jag, ledaren, inte accepterar beteendet. Annars kommer någon snart att stå där med ett hovavtryck i pannan och en hjärnskada.

Så mycket för puttinuttigheten, således. Även de minsta tjejerna, som älskar pållarna mer än allt annat, lär sig snabbt att slå tillbaka när hästen biter efter dem.

Här ska dock följande starkt poängteras: Den som använder övervåld i stall vinner aldrig respekt. Det finns tydliga gränser för hur mycket våld som är okej och i vilka situationer. (Återigen: Detta är naturligtvis öppet för diskussion. Hur mycket är ”okej”? Vem bestämmer vad som är ”okej”? Jag ger mig inte in på detta; det är en annan diskussion.)

Alltså: Som hästtjej tränas man i att sätta sig i respekt och att, om så krävs, använda våld i denna process. Det innebär att på ett ytterst konkret sätt hävda sig själv som auktoritet och ledare, något som i den vanliga världen inte direkt uppmuntras hos tjejer. Och vi behöver knappast gå in på i vilken mån det är acceptabelt för kvinnor att använda våld i det vanliga samhället.

Det är som sagt drastiskt andra spelregler som gäller i hästvärlden.

Att ha hand om hästar leder också till en gedigen träning i att ta på sig ansvar. I stall kan elvaåriga flickor ha ansvar för en hel häst, och tro mig; det är ett stort jobb. Man mognar fort.

Överhuvudtaget väntas man som stalltjej hjälpa till med allt. Detta beror till viss del på att ridsporten inte åtnjuter särkilt mycket ekonomiskt stöd, vilket gör att alla på en ridskola måste hjälpas åt. I stall tar arbetsuppgifterna aldrig slut, och den avlönade personalen räcker inte till för att sköta allt. Det är inte ovanligt att 12-åringar har ansvar för hela kvällsmatsproceduren och stängningen av stallet. Man kan fundera på vad denna träning i att ta på sig ansvar gör för självförtroendet och insikten om vad man faktiskt klarar.

Här skulle man visserligen kunna invända att kvinnor hela livet igenom tränas i att ta ansvar. Det finns dock en elementär skillnad mellan stallen och den verkliga världen när det gäller detta, och det är att man i stallet blir ordentligt belönad för att man tar detta ansvar. Det är en ständig spiral av större kunskap, större ansvar och därmed mer respekt och högre status. Till skillnad från den verkliga världen, där man i princip förväntas ta ansvaret utan att få särskilt mycket fördelar i gengäld.

Ansvaret utökas alltså i takt med att man blir duktigare och lär sig mer. Man kan inte avancera utan att också ta på sig mer ansvar; så ser ekvationen ut. Detta i kombination med det hårda arbetet, träningen i att sätta sig i respekt, hävda sin auktoritet och överhuvudtaget lita på sin egen skicklighet är förmodligen anledningen till att många av de kvinnor som tagit sig upp i näringslivets toppskikt är gamla hästtjejer. De är härdade, tuffa, vana att ta för sig och ta plats. Vana att styra, ställa, leda – och ta på sig ansvar. Det torde ge dem vissa fördelar i konkurrensen.

Den sociala sidan av stallvärlden är, som konstaterats, också den rätt speciell. Man befinner sig i en miljö där den absoluta majoriteten av befolkningen är tjejer och kvinnor och där vardagen jämfört med övriga livet är hårt, slitigt och smutsigt. Och farligt. Förr i tiden var stall manliga domäner; det var militärer och hästkarlar som visste att sköta de stora djuren. Nu har alltså kvinnorna tagit över en tidigare mansdominerad miljö, och de utför en massa sysslor som i resten av samhället anses hyfsat okvinnliga. Det är extremt mycket fysiskt arbete i stall, tungt sådant. Dessutom rör sig kvinnorna i en kontext nästan helt fri från den ordning mellan könen som råder i övriga samhället.

Jag återkommer ständigt till det unika i detta. Vilka andra ställen går att jämföra med hästvärlden?

På många sätt är stallet ett paradis socialt sett. Några av mina bästa vänner lärde jag känna i stallet. Sällan har man så roligt som med dem som delar ens allra största intresse, och såväl glädje som slit skapar starka band. Att utöver detta få vara ifred för killar och allt vad spelet mellan könen innebär är faktiskt guld värt.

Men sedan finns den andra sidan, som är rätt jäkla hård.

I stall är hierarkierna skrivna i sten och omöjliga att ignorera. Äldst, erfarnast och skickligast med hästarna har mest att säga till om, utan undantag. De yngre lyder. Det är inte så mycket gullegull mellan stalltjejerna alltid; tonen är ofta ganska hård. All tid man lägger ner i stallet lägger man givetvis ner för att man älskar det man håller på med och helt enkelt vill lära sig mer bara för att. Men det handlar också om att klättra, att vinna status. Man sliter, och den som kommit upp en bit bevakar sin position noga. Man har hela tiden ögonen på sig. Alla fel och misstag noteras obönhörligt.

Det är bland vissa populärt att hävda att det när kvinnor konkurrerar enbart handlar om att de vill vinna mäns gillande (och därmed status). Det intressanta här är naturligtvis att det ju inte finns några män att imponera på i stallen. Det är kvinnor överallt, och ändå klättrar alla som galningar. Vad beror det på?

Svaret är, naturligtvis, makt. I stallet måste alla ta makten över hästen, men någon måste också ha den generella makten. Bestämma och leda. Och frånvaron av män gör inte att maktkampen uteblir, vilket man kanske skulle kunna tro om man är lagd åt det hållet. Det vill säga hävdar att enbart män bryr sig om makt. Tvärtom; kvinnor vill i allra högsta grad ha makt, och de kämpar hårt för den.

De som har kommit upp i toppskiktet har skaffat sig sin status genom många års stenhårt arbete. Det är en hård kamp och en lång väg att klättra, något som härdar även den snällaste. Man blir ganska tuff av att hänga i stall. Några av de mest respektingivande och, ärligt talat, elakaste personer jag någonsin träffat har varit äldre hästtjejer. Stallchefen i mitt stall var en kvinna som kunde och visste allt, hade råkoll på sin värld och styrde med järnhand. Hon var aldrig taskig, däremot bister och hård som flinta. Henne var jag rädd för ännu när jag var 22.

Efter all denna kamp om makten kommer dessutom ansvaret. Som sagt, i takt med att man klättrar på stegen får man också mer ansvar. Den som har makten har också ansvaret – och det är tungt att bära. Kom ihåg att stallmiljön inte är ofarlig; är det du som bestämmer är det också ditt jobb att se till att varken hästar eller barn blir skadade. Vilket är en ständigt överhängande risk. Inte konstigt att stallchefer inte alltid har så mycket tid över för att vara snälla mot småtjejerna.

Nåväl. Hur som helst. Anyways. Det som fascinerar mig är alltså detta att omvärlden uppenbarligen har ett stort behov av att utmåla hästeriet som enbart gull, puttinutt och små flickors översvallande kärlek till mjuka djur. Trots att det – bevisligen – är långt ifrån sanningen.

Beror diskrepansen mellan omgivningens bild av hästvärlden och sakernas verkliga tillstånd på samhällets generellt sett magnifika ointresse för vad flickor och kvinnor lägger sin tid på? Det vill säga vanan att nedvärdera kvinnors aktiviteter och avfärda dem som triviala och inte värda att sätta sig in i? Det skulle onekligen kunna vara så. Jag menar, redan som liten hästtjej lärde man sig snabbt att det inte var riktigt tillåtet att prata om stallet, för det var så sjukt tråkigt för alla andra. Ingen var intresserad av ens töntiga jävla hästar.

Men skulle det kanske också kunna vara så att det finns ett starkt behov av att täcka över vad som verkligen försiggår i stallen? Att omgivningen gärna vill låtsas att det handlar om typiskt tjejiga, mjuka värden därför att insikten om och erkännandet av kvinnors intresse – och behov – av annat än fluff är obehaglig? Det kanske är skrämmande att tänka sig att kvinnor kan vilja sträva efter makt, att de får en kick av att sätta sig i respekt hos stora djur, att de kan strunta i att de blir skitiga och bryr sig mer om att hästen har det bra än att naglarna pajar. Är bilden av stallvärlden som ofarlig och snäll ett sätt att göra den legitim? Så att vi slipper låtsas om att kvinnor är lika maktlystna som män och har samma behov av att dominera?

Kanske är detta faktiskt själva anledningen till att tjejer överhuvudtaget rider. Att de i stallet får vara fysiska, ta i, vara auktoriteter – till och med använda ett visst mått av våld. Kanske handlar det trots allt inte så mycket om att få ösa kärlek över djuren som att få ingå i en tillvaro där de har tillgång till ett helt annat register av beteenden och sätt att förhålla sig till omgivningen än vad som normalt serveras tjejer. Där de visserligen fortfarande blir fostrade och uppfostrade, precis som överallt annars, men där de i gengäld får uppfostra och fostra någon – både hästarna och yngre tjejer. Och har en ärlig chans att genom hårt arbete och skicklighet ta sig uppåt i hierarkin.

Och kanske är det till och med så att tjejerna i viss mån spelar med i detta. Att de, medvetet eller undermedvetet, förstår att de för att legitimera och komma undan med den hårdare delen av stallvärlden måste lassa på med gullegull. Genom att utåt trycka stenhårt på det snuttiga får man inom stallets väggar ta del av det allt det andra. Helt ifred.

Tänk vad roligt om det forskades lite mer på stallvärlden.