Jag är allergisk mot en sak. Bortskämda snorungar.

Det finns gott om dem i stallen runt om i vårt avlånga land. Som får fina (och galet dyra) hästar/ponnyer. Måste ha det senaste och snyggaste utrusningen. Som har bättre koll på senaste Kingsland kollektionen än hur man gör en foderstat. Som gnäller. Har morsor och farsor som mockar, borstar och putsar. Ouuräägh - jag får utslag!

Har man fått en egen ponny/häst av sina föräldrar ska man vara så otroligt glad och tacksam.

Hur många killar och tjejer finns det inte som rider på ridskola en gång i veckan som inte drömmer om något annat än en egen häst? Jag vet, jag har själv vart en av dom. En av dom som hänger på ridskolan var och varannan eftermiddag, som borstar sin favorithäst och höjden av lycka och stolthet är att få promenera med en häst. Man jobbar och sliter, pysslar och fixar och allt eftersom får man större uppgifter och mer ansvar.

Det jag syftar på är att många ryttare skulle behöva vara mer ödmjuka. Då framförallt dessa bortskämda snorungar. Man ska vara tacksam och ödmjuk för det man har, och vill man nå längre inom ridsporten så ska det inte komma genom att föräldrarna tar hand om hästen eller att man har den snyggaste utrustningen.

Vill man komma någonstans så börjar man från botten. Jobbar. Sliter arslet av sej. Och sen jobbar man ännu lite till. Suger åt sej kunskap som en svamp och är envisare än en gammal fuxmärr.