Jag tillhör den numera hästlösa familjen Hansson. Fattar ni? Hästlös. För första gången sen vi flyttade från stan står det inte någon fyrbent vän i stallet på Kättersred. Det känns konstigt. Fel. Och samtidigt lite skönt.

Jag kan förstå syster, även om det är svårt. Och även om jag helst hade velat att hästarna var kvar, så är jag ändå glad att den här gången var det vi som satte punkt. Vi har gått igenom alldeles för mycket skit och fällt många tårar över älskade hästar som tagits ifrån oss tidigar än vi velat. Den här gången har syster hittat riktigt bra nya hem till våra guldklimpar, bra nya ägare och trots att det är sorgligt att inte längre ha någon häst så känns det bra i magen att vi har gett som ett bra hem.

Senare i sommar åker jag hem semester. Att komma hem till ett tomt stall. Jag gör ju inget annat än hänger i stallet tänker ni. Och visst, på semestern är det skönt att inte tillbringa alla timmar i stallet. Men man vill ändå ha dom där. Jag vill att allt ska vara som vanligt. Men allt är uppochner. Stallet i Kättersred är tomt och ridstigar förstörs för att bygga en ny riksväg.

Det är ju ändå hemma. Mitt stall. Skogen jag har ridit i timtal i. Jag hittar bättre där än i min egen ficka. Jag vet hur mycket jag och syster har bråkat där, och hur många gånger vi har haft så otroligt roligt. Ridbanan vi jobbat med under en oändlighet och nu står oanvänd.


Saker förändras och utvecklas, och jag känner mej vemodig att det aldrig mer blir som det var.