Idag är det exakt ett år sedan min älskade Ita fick åka till Trapalandas evigt gröna ängar. Min fina, underbara häst. Min vän. Jag är henne att tacka för så mycket. För ett år sedan var jag knäckt, det var som ett stort hål i magen och många kvällar grät jag mej till sömns. Men tiden läker faktiskt alla sår och idag när jag tänker tillbaka är det de fina minnesbilderna som spelas upp. Anahita, jag glömmer dej aldrig.