Del tre i hästhistorian i mitt liv, del ett hittar ni här, och del två finns här.

 

---

 

När jag väl fått börja på ridskola rullade det på i rask takt. Jag kommer ihåg de stora stalltjejerna som var i stallet och som hjälpte oss nybörjare, miss hur otroligt coola dom var som kunde galoppera och hoppa hinder, att de fick vara ledare på ridlekis och hur duktiga dom var med hästarna. Jag har hört hur det på många ridskolor är de äldre tjejerna som regerar, men själv har jag haft en väldans tur och har aldrig vart utsatt i stallet.

 

Efter något år började jag cykla till stallet var och varannan eftermiddag. Jag hjälpte dem som kunde mindre än jag, borstade ponnyer och putsade, sopade stallgången sjuttioelva gånger på en kväll bara för att man ville. Allt bara för att vara i stallet nära hästarna. Sakta men säkert blev jag en del i stallgänget, jag var en av dom som jag hela tiden sett upp till och beundrat.

 

Jag är otroligt tacksam för att jag har min grund från ridskolan. Där fick man ingenting serverat, och kunde inte komma inglidande och tro att man skulle få något gratis. Men många eftermiddagar i stallet, där man hela tiden visar att man vill lära sej och bli bättre det är världens bästa skola. Trots att man inte är så gammal bygger man upp en förtroende från omgivningen, man bli självsäker i det man gör, får självförtroende, tar initiativ och lär sej lösa problem. Jag gick från osäker nybörjare till någon med gott självförtroende som kände de flesta i klubben helt på egen hand. Och jag är så glad för det.

 

En period var jag "Stallvärdinna" och var på plats varje tisdagseftermiddags nybörjarlektioner och som tack för hjälpen fick man rida någon gång extra. Två ridlektioner på en vecka. Ni förstår lyckan!

 

Tack vare all tid i stallet fick jag en känsla för hästarna, något som de andra i min ridgrupp som bara var i stallet för vår lektion inte fick på samma sätt. Jag lärde känna varje häst och satt i timtal på en kall läktare för att kolla på ryttare som red bättre än mej. Nu minns jag knappt hur det gick till, men en period avancerade jag ganska snabbt till grupper med tjejer som ridit flera år längre än mej. Oh vad jag var nervös första gångerna, men samtidigt lite stolt. Jag kunde kanske lära mej rida ändå.