Hursomhelst, dags att komma till sak.

Jag har fått frågan någon gång om jag kan hålla träning för något ekipage här hemma, rena lektioner och ibland bara allmänna tips om ridning och hästar. Jag blir väldigt hedrad och känner mej ödmjuk när jag blir frågad sådant, tänk att någon faktiskt tycker jag är duktig nog att ge råd och tips. Kanske finns det hopp för mej också. Men samtidigt är det väldigt klurigt. Jag har haft knattegrupper i flera år och undervisat nybörjare och små barn, det är ett arbete som jag verkligen gillade och gärna skulle ta upp igen! Det är med mer rutinerade ekipage som det blir knivigt. Jag kan sitta upp på en häst och för det mesta få det att fungera. Men att sen hoppa av och förklara...? Min ridning handlar till stor del bara av känsla. När jag sitter på hästryggen är det blankt i mitt huvud. Jag tänker ingenting. Nada. En halvhalt där, skänkeln på där, driva, sväng, jobba igenom, rakställ och forma. Jag vet hur jag vill att det ska kännas och planen för ett ridpass formas utefter varje häst och specifikt tillfälle. Men det är något undermedvetet och rörelserna och ridningen kommer automatiskt, jag analyserar aldrig i sadeln, då är det här och nu som gäller och det gäller att göra det bästa av situationen helt enkelt.

Dock måste jag säga att jag saknar att verkligen trimma för någon och få lyfta min ridning till nästa nivå. När jag bodde  hemma var min dressyrtränare Anna den absolut bästa, ingen får mej att rida så bra som på hennes privatlektioner. Tydligt och konsekvent och med frasen; men Julia vad håller du på med?! Om jag inte red ordentligt. Jag saknar att bli skälld på, uttittad i minsta detalj och helt enkelt ha någon på marken som gör att man utvecklas rent ridtekniskt. Det blir något att ta tag i till hösten!