För någon dag sedan publicerade jag den här bilden på Instagram med texten; Jag vill inte vara grinig, men kan det inte vara min tur någon jävla gång i den här förbannade sporten? #frustrerad

För det är så det känns. Kan det inte bli min tur i ridningen snart? 

 

De senaste åren har jag inte haft någon egen häst. Bara tanken på att jag faktiskt en gång haft en häst att kalla min känns overkligt. En häst att träna och utvecklas med. Sätta mål. Tävla. Eller bara slappa en tur i skogen för det är det enda motivationen räcker till den dagen. Bara att kunna rida sin häst, som man gör vad fan man vill med och utan att någon annan lägger sej i. Att inte behöva läsa på en whiteboardtavla, vem och vad som ska göras. Om du ens får rida nåt överhuvudtaget... 

 

Känslan av att vara mitt uppe i det man älskar mest, ha passionen att varje dag släpa sej ur sängen för att gå till stallet. Ha hästlivet så nära inpå. Att ha allt det man lever för rakt framför näsan men ändå utom räckhåll. 

 

Jag vill inte vara grinig eller bitter. Jag lever mångas dröm och har ändå haft ponnyer och hästar under min uppväxt, något som är få förunnat. jag är lyckligt lottad på många sätt. Jag vet det. 

 

Men när man spenderar nätterna med att läsa igenom varenda hästannons på internet, ser youtube klipp och tittar på gamla tävlingsresultat så är det svårt att inte låta fantasin skena iväg. Tänk bara om...

 

En viss chef brukade kläcka ur sej  orden "trägen vinner" i diverse situiationer med krångliga kameler. Och det är ju faktiskt sant, något som han själv bevisat många gånger om. Jag har mockat tonvis med skit, jobbat dygnets alla timmar, frusit mej blå, svettats som en gris. Fan vad jag har kämpat, slitit och släpat. När man tror att man inte orkar mer, biter man ihop, sväljer gråten och kör vidare. Man knegar på, tittar, lyssnar och övar. Försöker hela tiden lära av dom som kan för att alltid bli lite bättre. 

 

 

Jag är frustrerad för att jag står och stampar på samma ställe och vet inte hur jag ska lösa det i framtiden. Jag vet ingenting alls. 

 

Sålänge så tar jag mina pass uppskrivna på whiteboardtavlan. Letar fram diverse hästdjur i buskarna. Tar vad jag får. Intalar mej själv att någon dag så kommer det att vara värt allt slit. Även om frustrationen gnager på insidan.