Människor som jag träffar tycker att jag är tuff som åker utomlands och jobbar. Flyttar. Byter jobb. Träffar nya människor. Jag lever det liv som jag drömde om när jag var liten, att resa runt och få jobba med hästar hela dagarna. Inte kan väl livet vara bättre? 

 

Flyttandet och resandet är roligt, det kan jag inte förneka. Man lär känna sej själv, blir mer själväsker och jag känner själv hur mycket jag förändrats dom senaste åren. Kanske rentav lite mer vuxen. Jag har fått uppleva fanastiska saker, se fina platser och hittar vänner runt om i världen. Jag har inget som binder mej. Ingen pojkvän, djur eller något annat att ta hänsyn till. Jag gör vad jag vill, bor vart jag vill och jobbar med vad jag vill. 

 

Men att ha så mycket frihet är inte bara positivt.

 

Jag börjar tröttna på att bo i en resväska. Att allt känns så tillfälligt. Ja men det blir bra för stunden. Hemma hos mina föräldrar blir aldrig mer än ett stopp i farten, jag är alltid på väg och alla mina saker ligger undanpackande, redo för när jag flyttar "på riktigt". Jag hinner inte mer än packa upp väskan innan det är dags att börja fundera på nästa steg.

 

Jag börjar längta efter att sitta fast någonstans. Ha något som är mitt. Bara mitt. Att ha alla människor som betyder mest runt omkring mej. Att träffas och inte behöva nöja sej med ett laggande Skypesamtal. Att kunna vakna och känna sej som hemma på riktigt. Fylla skåpen med prylar och bakingredienser, för man vet att här kommer jag att stanna. Att ha rutiner och vanor. Att faktiskt på riktigt hitta i den staden du bor. Det saknar jag.