Det har väl egentligen aldrig funnits något annat
Nu drar jag igång en serie inlägg som ska handla om min hästhistoria. Med händelser, hästar och människor som har gjort mej till den ryttare och människa jag är idag. Jag börjar med att förklara från början, för att det har väl egentligen aldrig funnits något annat alternativ än hästar.
När jag var liten var jag allergisk mot pälsdjur. Astman kom som ett brev på posten och ögonen började klia. Väldigt dumt och jobbigt tyckte jag. Djur var ju det bästa som fanns. Jag var inte så kräsen, bara det gick på fyra ben och hade päls var jag nöjd. Sen om det skällde, bräkte eller gnäggade - petittesser. Jag älskade allt. Men visst var hästar ändå något speciellt. Vet inte vad exakt det var som lockade, men jag drogs till dem som en magnet.
Jag har provat på lite allt möjligt annat än ridning. Hängt med kompisar och sjungt i kör, dansat och spelat fotboll. Och ja, det var väl helt okej. Men tycker man att sångerna är tråkiga, man får scenskräck när man ska visa sin dans eller inte har något vidare bollsinne så var det aldrig något som verkligen fångade mitt intresse på riktigt.
I ett fotoalbum finns ett kort på mej i Borås djurpark. Jag matar några ponnyer med gräs genom staketet. Trots konkurrens av djur som lejon och elefanter så tyckte jag bäst om hästarna. Jag kunde stå där och bara mata dom hur länge som helst. En evighet om mamma och pappa inte hade släpat mej därifrån.
Ett annat minne är en fotbollsmatch på hemmaplan. Fotbollsklubben och ridklubben låg precis varandra och när vi håller på att spela så är det några som kör förbi med några shetlansponnyer med sulky. Jag glömmer allt vad fotboll och match heter och står bara och glor. Jag är så avis att jag hade gjort vad som helst för att få bara kliva av planen och istället få sätta mej i den sulkyn.
Jag ville rida. Ville så mycket att det nästan gjorde ont. Varför skulle just jag vara allergisk?
Det måste varit 1999 eller 2000. Mamma tog med mej och syster på en ponnyridning på ridskolan. Halva medicinskået var väl med. Vi skulle prova. Testa om vi faktiskt kunde vistas i stall och ridhus. Och ja, lite allergiska blev vi säkert men glädjen att bara få vara där och ledas runt i ridhuset på ponnyn William övervägde. Jag sattes i kö för att börja i en nybörjargrupp. Lyckan var total.
Har fått veta i efterhand att jag samma kväll ska ha sagt; mamma, det här är den bästa dagen i mitt liv.
Jag stod i kö till att få börja på ridskola. Livet kunde omöjligt bli bättre.
När jag var liten var jag allergisk mot pälsdjur. Astman kom som ett brev på posten och ögonen började klia. Väldigt dumt och jobbigt tyckte jag. Djur var ju det bästa som fanns. Jag var inte så kräsen, bara det gick på fyra ben och hade päls var jag nöjd. Sen om det skällde, bräkte eller gnäggade - petittesser. Jag älskade allt. Men visst var hästar ändå något speciellt. Vet inte vad exakt det var som lockade, men jag drogs till dem som en magnet.
Jag har provat på lite allt möjligt annat än ridning. Hängt med kompisar och sjungt i kör, dansat och spelat fotboll. Och ja, det var väl helt okej. Men tycker man att sångerna är tråkiga, man får scenskräck när man ska visa sin dans eller inte har något vidare bollsinne så var det aldrig något som verkligen fångade mitt intresse på riktigt.
I ett fotoalbum finns ett kort på mej i Borås djurpark. Jag matar några ponnyer med gräs genom staketet. Trots konkurrens av djur som lejon och elefanter så tyckte jag bäst om hästarna. Jag kunde stå där och bara mata dom hur länge som helst. En evighet om mamma och pappa inte hade släpat mej därifrån.
Ett annat minne är en fotbollsmatch på hemmaplan. Fotbollsklubben och ridklubben låg precis varandra och när vi håller på att spela så är det några som kör förbi med några shetlansponnyer med sulky. Jag glömmer allt vad fotboll och match heter och står bara och glor. Jag är så avis att jag hade gjort vad som helst för att få bara kliva av planen och istället få sätta mej i den sulkyn.
Jag ville rida. Ville så mycket att det nästan gjorde ont. Varför skulle just jag vara allergisk?
Det måste varit 1999 eller 2000. Mamma tog med mej och syster på en ponnyridning på ridskolan. Halva medicinskået var väl med. Vi skulle prova. Testa om vi faktiskt kunde vistas i stall och ridhus. Och ja, lite allergiska blev vi säkert men glädjen att bara få vara där och ledas runt i ridhuset på ponnyn William övervägde. Jag sattes i kö för att börja i en nybörjargrupp. Lyckan var total.
Har fått veta i efterhand att jag samma kväll ska ha sagt; mamma, det här är den bästa dagen i mitt liv.
Jag stod i kö till att få börja på ridskola. Livet kunde omöjligt bli bättre.
