Äntligen. Äntligen. Äntligen fick jag börja på ridskola. Hösten när jag var nio år gammal började jag i en nybörjargrupp som red vid lunchtid på lördagar. Kommer ihåg hur mor och far suckade över vilken otroligt dålig tid det låg på, mitt på dagen en lördag. Man hann inget vettigt före och eftersom jag skulle borsta hästen enligt alla konstens regler efter lektionen så tog det halva eftermiddagen innan vi var därifrån igen. Jag förstod aldrig problemet. Det här var ju veckans höjdpunkt. Det man hela tiden räknade ner dagarna till. Den där lördagstimmen var det bästa som fanns. Hela livet kretsade kring när man fick dra på sej stallkläderna och spendera några timmar med hästarna.

 

De första tre gångerna skulle vi ha teori. Lära oss att gå in i en spilta, borsta och få på alla grejor med snören hit och dit. För en nybörjare är det en utmaning att få på grimman på rätt håll. Jag vet att några andra i min grupp tyckte det var tråkigt. Jag var mest bara så himla lycklig.

 

Min första hästkärlek hette William. En mörkbrun, nästan svart New Forest valack e. Silverlea Top Hat. Han var sådär underbart snäll som bara ridskolehästar är och gjorde en nybörjare säker i sadel och gav självförtroende. Jag fyllde marinalerna i skolböckerna med hans namn. Snirklande bokstäver med hjärtan. Sida upp och sida ner. Kommer till och med ihåg att min lärare påpekade det vid ett utvecklingssamtal. Men vad visste hon om min kärlek till den mörkbruna lilla ponnyn som varje lördag gjorde mej till världens lyckligaste?