Jag gillar verkligen bilden är ovanför. Jag fotade syster och hennes Bompa när jag var hemma på julledigheten, det hade kommit lite snö under natten och vi avslutade med att hon galopperade på ett fält. I full rulle släpper hon tyglarna, sträcker händerna mot himlen och tjoar.

Jag är avundsjuk på syster som har hittat en häst som passar henne så himla bra. Dom är verkligen som gjorda för varandra. Själv gillar jag inte Bompa alls, visst är han snäll men så långt ifrån min typ av häst man kan komma, och vi passar helt enkelt inte ihop. Och själv skulle jag aldrig komma på tanken att galoppera och släppa allt på den hästen... Men vilken enorm tur att syster var envis och trots mååånga provridningar på flera bra hästar så var det -"nej." Hon visste vad hon ville ha, nöjde sej inte med det som var okej, och valde tillsist den feta welshkorsningen som hon på provridningen travade runt med i 1 meter snö på ett fält i en kvart. Och ja, jag himlade med ögonen och kunde för mitt liv inte förstå vad hon såg hos den hästen. 

Det jag vill komma fram till helt enkelt är att det finns hästar som man helt enkelt bara faller för, som passar som en hand i en handske. Omvärlden kanske inte alls ser hästen på samma sätt som man själv gör. Men vad gör det? Hela världen kan ju få tycka att man är dum i huvudet för att man väljer en viss häst, men känns det rätt och bra så ska man inte bry sej. Man ska våga tro på sej själv, inte lyssna för mycket på vad andra tycker, och hitta en häst som gör att man blir glad i hela kroppen.

Man ska ha en häst som man kan galoppera på i full fart, släppa tyglarna och tjoa. En häst som man litar på, och som är ens allra bästa vän. Jag hade det, och att hitta en ny är lättare sagt än gjort...