När man hittar en häst man verkligen gillar så ska man bli alldeles glad. Känna i magen att det här är minsann så rätt och bra för mej och man ska tänka på allt kul man ska hitta på med hästen.
Och jag känner och tänker såhär. Men jag tänker minst lika mycket på hur jävla ledsen jag blir när man inte längre kan ha kvar hästen. Jag vågar inte ha stora planer och drömmar för jag vet allför väl hur fort saker ändras, när verkligheten känns som en knytnävslag i magen. Jag tänker på känslan av tomhet när man står på veterinärkliniken med en häst som inte går att rädda när jag borde tänka på glädjen över en perfekt runda på tävlingsbanan.
Så jag tittar, provrider och lånar. För någonstans finns en häst som gör det värt att bli sådär jävla ledsen.
0